AUSTRALORP
 
Australorp är inte en jättegammal ras. Den är framavlad i Australien på 1920-talet. Den är framkorsad med  Croad Langshan och Orpington. Erkänd i USA omkring år 1929 och i Tyskland 1952,  därefter till Danmark och  sedan Sverige.
Tanken från början var att framavla en äggproducerande ras och det lyckades bara trots att det är en rätt tung ras.
Rasen går hem i stugorna, det är ju en stor och ståtlig ras, och den mest omtyckta färgen är Australorp i svart. Den finns även i vitt och blå randtecknad. Vad många fastnar för är ögonen, de är mörka nästan svarta. Nyttoegenskaper. Australorp  är en medeltung ras med ett livligt temperament. Den är härdig, lätt att inhysa och lätt att föda upp. Den lämnar en stor slaktkropp med ett mört och saftigt kött.
Äggen är stora 62 g ljusbruna.
 
Tupp:
Kroppen: medellång kropp rätt djup och den bär kroppen vågrätt.
Hals: medellång bärs högburet och har rikligt med halsbehäng. Halsbehänget ligger ut över skuldrorna.
Rygg: medellång  bred, från skuldrorna till mitten av ryggen lätt stigande, därefter en gradvis harmonisk stegring mot stjärten.
Skuldror: inte för framträdande och fint avrundande.
Vingar: medellånga, väl sammanhållna och bärs i vågrätt ställning. Framkanten av vingarna skall täckas av bröstfjädrarna och vingspetsen av sadelbehänget. Vingens fjädrar ska vara breda.
Stjärt: medellång faktiskt inte jättelång men den ska vara bred, den skall bäras i en vinkel av cirka 40 grader, Bågfjädrarna ska vara breda liksom täckfjädrarna och var jämnt och vackert böjda.
Huvud: medelstort. Kam: en enkelkam med 5 taggar, den första taggen önskas något mindre än de övriga. Kammen är slät och fin och bakkammen skall följa nackens avrundning.
Haklappar: medelstora, släta och väl avrundande, de önskas i storlek så de harmoniserar med kammen. Ögonskivor: medelstora och avlånga.
Ögon: stora och runda.
Näbb: kraftig och medellång, färgen samma som benfärgen.
Lår: väl synliga.
Ben och tår: medellånga, kraftigt bredställda och utan befjädring.
 
. Höna:
Hönans typ skall vara liksom tuppen med den skillnad som könskaraktären ger. Grova fel : pösiga och bulliga fjädrar på rygg och sadel. För lång och spetsig stjärt och lågt burna vingar. För långa eller för korta ben. Det största felet anser många att det är när kroppsformen blir kilformig. Den ska heller inte ha för ljusa ögon och inget vitt i öronskivorna. Färgen svart: hela fjäderdräkten i grönglänsande svart. Dunfärgen mattsvart. Ansikte, kam, öronskivor och haklappar kraftigt röda. Näbben ska vara svart och ögon mörka. Ben och tår, svarta, fotsulan vit eller blårosafärgad.
Färgen vit: Vitt är vitt och på denna variant ska hela fjäderdräkten vara vit. Inga inslag av gult grått eller annan färg ska förekomma. Kam, öronskivor, haklappar skall vara klar röda. Ögon rödbruna. Näbb, ben och tår köttfärgade.
Färgen blå: Fjäderdräkten skall över hela kroppen utom hals och sadelbehäng et på tuppen vara en kraftig mättad duvblå färg, med en markerad svag blå-grå-svart randteckning. Tuppens behäng ska vara mörkare blå än kroppsfärgen i övrigt, men inte grönglans. Underfärgen ska vara ljusblå. Stjärten ska vara blå i överenstämmelse med kroppsfärgen. Näbben ljus-blå-grå med en mörk spets. Ögon mörkbruna. Ben och tår blåsvarta med vit till rosafärgad fotsula.
När det gäller avelsarbetet med Australorp är det först och främst typen, kroppsformen, storleken och hållningen man ska ta hänsyn till.  Ett grovt fel är om kroppen är v-formad, då saknas det utfyllnad i både bröst och gump.  Andra fel som kan komma är, för lång och risig stjärt och hängande vingar. Dessa båda fel är mycket fula för rasen. Det tar totalt bort helhetsintrycket på djuret. Man kan tro att det är en helat annan hönsras. Man ska också tänka på att inte kammen drar iväg och blir för stor och köttig.  
 
DVÄRG AUSTRALORP
Dvärgen är en framavlad korsning  mellan  dvärgorpington och dvärg langshan. Den har samma goda egenskaper som den stora varianten, men kanske inte fullt så utpräglad grad som den stora. Detta gäller framförallt äggläggningsförmågan. Det är en liten trevlig ras och lika vacker som den stora fast mindre. Tittade för skojs skull på vikten i vår gamla blå standard, där var vikten på tupp 950-1000 g, hönan 800g, i dagsläget är vikten enligt vår skandinaviska standard på tupp1 300 g och höna 1 000 g, så här har det gjorts en stor viktuppgång vilket inte är bra, man vet inte vad det slutar och det gäller i stort alla våra dvärgar, de blir för stora. Vad kan man då göra för att förhindra detta, avla inte på för stora djur och att våra domare är observanta och inte dömmer upp djur som är för stora och för tunga.
 

Brakel

Vi börjar med ursprunget, rasen är framavlad i Belgien genom Ostfrisisk Möwen och Campiner. Det är en lätt värpras med livligt temperament. Mycket bra värpförmåga.

Rasen är av lanthönstyp, dess kardinalpunkter är kroppsform, färg och teckningsform och stjärtställning. Vikten för tupp är 2-2,75 kg och höna 1,75-2,25 kg. Minsta äggvikt 60 gram idealvikt 66 gram, äggen är vita. Rasen är godkänd i färgerna Guld och Silver.

Brakel finns också i dvärg, framavlad i Belgien och Tyskland. Vikt tupp 1000 gram och höna 900 gram. Minsta äggvikt 35 gram och idealvikt 39 gram, vita. Godkänd i Guld och Silver.

Kardinalpunkterna:

Kroppsform:

Det är viktigt att kroppen ej blir för grov, storlek skall den ha men det får inte gå ut över det graciösa i rasen. Ryggen är något sluttande. På tuppen skall hals och sadelbehäng vara fylligt och på hönan är det viktigt med en lätt liggande bakkam. Hönan har ett fylligare bakparti och mera vågrät rygg. Men det viktigaste är att de är graciösa i sin hållning.

Färg och teckning:

Vi börjar med teckningen. På tuppen skall huvud, halsbehäng, rygg, skuldror och sadelbehäng vara vitt. Bröst, sidor och buk, svart grundfärg med vit tvärrand. De vita tvärränderna är bredast överst på bröstet. Vingbågar och vingband tvärrandig med det svarta glansfullt. Vingar, innerfan svart och ytterfan tvärrandig. Stjärt, styrfjädrar svarta där det är tillåtet med lite tvärrand, bågfjädrar svarta med antydan till vit tvärrand, sidobågfjädrar svarta med vit tvärrand.

Hönan, huvud och hals silvervit. Övrig fjäderdräkt skinande grönglänsande svart med vit lite böljande tvärrand där den svarta är väsentligt bredare än den vita (man brukar säga 2/3 svart och 1/3 vit), tvärranden är starkast markerad på vingtäckfjädrar, sadel och rygg.

Dunfärgen på båda kön är skifferblå. Benfärgen är skiffergrå. A-fel är bred suddig tvärrand, spättad bröstteckning, gul anstrykning i det vita, avsaknad bröstteckning, bandteckning på hönor och kraftigt tecknad halskrage på unghönor.

Detta var Silver, teckningen är densamma på Guld. Hos Guld skall grundfärgen vara guldbrun och detta är svårt att få den rätta färgen. De blir ofta för ljusa och då blir grundfärgen blackig.

Stjärtställning:

Stjärten skall vara ganska högt buren, en fingervisning är att stjärten skall vara i jämnhöjd med haklapparna när djuret står uppställt. Stjärten skall vara bred och tuppens bågfjädrar skall vara breda.

Detta var lite av de viktigaste delarna för rasen, utöver detta så är det studie av standarden som gäller. Läs, studera standardbild och jämför era djur.

Brakel kräver täta hägn med övertäckning om man vill att dom skall vara där man själv vill. Dom är väldigt goda fodersökare och klarar sig på lite foder då de hittar mycket själva om de får möjlighet till detta. Med sin teckning är de en fröjd för ögat framför allt en fri flock i trädgården.

 

CHABO
 
En urdvärg, namnet Chabo kommer från det japanska ordet Chiyanpa, vilket betyder Syd-Kina. I gammal hönslitteratur från 1600 och 1700 talen kallar man rasen för Ro-kippen, ordet Ro betecknar Kina.
Tokugawaperioden varade i Japan 1603-1868. Det bedrevs mycket handel i början av denna period i Kina.
Japansk litteratur visar tydligt att rasen inte uppstått i Japan, utan att de importerats från Syd-Kina speciellt den del vi numera kallar Indo-Kina, alltså Vietnam, Thailand och Malaisien.
Efter andra världskriget så härstammar Chabohönsen uteslutande från europeisk uppfödning. Från Tyskland kom de första Chabo till Danmark omkring sekelskiftet, och sedan till Sverige, och på den tiden kallade vi dem för Japanska Dvärghöns.
Chabo är en ras med motsatser, en liten kropp som genom att sitta på korta ben verkar ännu mindre, och som i motsats därtill har en stjärt som är oproportionellt lång, en jättelik kam och överdimensionerade haklappar.
Tuppen skall enligt standard väga 725 g och hönan 100 g mindre. Fjäderstrukturen är antingen slät, frisserad eller silkesfjädrad, och då kan fjäderdräkten ge ett missvisande intryck av storleken. Stjärten är rastypisk för Chabo och skall nå ovanför huvudet med en tredjedel av kroppshöjden. De silkesbefjädrade har inte lika stor stjärt, vilket härör av en japansk variant av Chabo.
När man dömer Chabo, så är det stjärtens uppbyggnad som man först tittar på, den ska vara hög, men lagren av styrfjädrar ligger inte alltid som de ska, likaså kan huvudbågfjädrarna vara böjda, men de måste tvärtom vara närapå rätlinjiga och liksom sabelformat höja sig över stjärten. För mycket böjda huvudbågfjädrar ger ett dåligt intryck och straffas med avdrag.
Om stjärten lutar framåt mot lodlinjen blir den som svansen på en ekorre, vilket inte alls är missprydande på tuppen. Då kan mjuka bågfjädrar vara sämre och en slokande stjärt helt otänkbar.
Ryggen på tuppen är mycket kort, hönans rygg något längre, har mer en U-form. Vingarna ska vara hängande och ska vidröra marken, och för att detta ska lyckas så är ställningen mycket låg. Genom att benen är så korta kan Chabo uppfattas som nedtryckt.
 
Det väsentliga på typen som man ska tänka på:
Benen ska vara kraftiga, så korta att man endast ser tårna på djuret när det står på marken.
Kroppen ska vara kort, bred, djup och kompakt, bröstet ska vara stort och väl avrundat.
Stjärten ska vara en ekorrstjärt som ska tillsamman med nacken och ryggen bilda ett smalt U när man tittar från sida.
Vingarna ska bäras så lågt att de nuddar marken.
Kammen ska vara så stor som möjligt samtidigt som den ska vara star, bred och upprättstående. Haklapparna ska också vara stora liksom öronskivorna, kam haklappar och öronskivor ska alla vara ilsket röda.
Man ska också tänka på att både hönan och tuppen ska ha stor kam och haklappar. Den stora och köttiga kammen hos tuppen, kan bara avlas fram om både tupp och höna har stor kam. Man måste också se till att båda könen har långa och breda haklappar, djur med korta smala haklappar ger i arv ingen stor kam.
Kardinalpunkter.
1. Kroppsform.
2. Benlängd.
3. Rygg och stjärtställning.
Det finns 12 st godkända färger i alla de tre fjäderstrukturerna.
Det sägs att Chabo har en fördel som inga andra raser har, de blir nämligen bättre ju äldre de blir. Tupparna är som bäst när de är tre till fyra år gamla, både i fjäderstruktur och befruktning